ceciliagothenorlin

Ibland går saker av bara farten. Häromdagen var vi, jag och min lilla pluttiga familj, effektiva. Vi handlade, hämtade och lämnade svärmor och när vi parkerade bilen utanför vår lägenhet så lät det såhär:
- Skit i vanten (Jonathans fingervante), den ligger kvar - jag är så kissnödig så att jag dör, säger jag och hoppar ur bilen.
- Jag med! Men gå före du, så kan jag ta in allting, säger Christoffer.
- Nej, jag har koll på det här. Vi tar in allting tillsammans så kan du springa in före mig, du som är snabb, säger jag.
- Jaha, men du kan gå före mig, bara du inte ska bajsa i hundra år, säger Christoffer
- Nej, jag är inte bajsnödig, eller ska du bajsa? Vad sade du? säger jag. Samtidigt ser jag att en kille i 20-årsåldern har gått längs med cykelvägen och tittar på oss. Vi var så upptagna med en bebis på armen och en matkasse hängandes från den andra, med en vagn som skulle vecklas ut, ytterkläder och nycklar att vi inte tänkte på att någon kunde gå förbi och höra oss. Att inte hela världen är vårt vardagsrum.

Jag lovar att han tänkte, precis som jag för några år sedan: Jag dör hellre än att bli en sån där småbarnsförälder.
Då hade jag ingen aning om hur livet skulle skaka om mig i grunden, och pigga upp den där slumrande människan som bara väcktes av någon tillfällig kick här och var. Jag hade inte en aning om hur stor kärleken skulle växa sig i mitt bröst, och hur världen plötsligt skulle skifta från dunkel till klar och vilken grym allians det är, att skaffa en egen familj.