ceciliagothenorlin

Ibland går saker av bara farten. Häromdagen var vi, jag och min lilla pluttiga familj, effektiva. Vi handlade, hämtade och lämnade svärmor och när vi parkerade bilen utanför vår lägenhet så lät det såhär:
- Skit i vanten (Jonathans fingervante), den ligger kvar - jag är så kissnödig så att jag dör, säger jag och hoppar ur bilen.
- Jag med! Men gå före du, så kan jag ta in allting, säger Christoffer.
- Nej, jag har koll på det här. Vi tar in allting tillsammans så kan du springa in före mig, du som är snabb, säger jag.
- Jaha, men du kan gå före mig, bara du inte ska bajsa i hundra år, säger Christoffer
- Nej, jag är inte bajsnödig, eller ska du bajsa? Vad sade du? säger jag. Samtidigt ser jag att en kille i 20-årsåldern har gått längs med cykelvägen och tittar på oss. Vi var så upptagna med en bebis på armen och en matkasse hängandes från den andra, med en vagn som skulle vecklas ut, ytterkläder och nycklar att vi inte tänkte på att någon kunde gå förbi och höra oss. Att inte hela världen är vårt vardagsrum.

Jag lovar att han tänkte, precis som jag för några år sedan: Jag dör hellre än att bli en sån där småbarnsförälder.
Då hade jag ingen aning om hur livet skulle skaka om mig i grunden, och pigga upp den där slumrande människan som bara väcktes av någon tillfällig kick här och var. Jag hade inte en aning om hur stor kärleken skulle växa sig i mitt bröst, och hur världen plötsligt skulle skifta från dunkel till klar och vilken grym allians det är, att skaffa en egen familj.

Jag har ägnat förmiddagen åt att lyssna på delar av partiledardebatten. Det slog mig att partiledarna har exakt samma dynamik och syskonroller som vilken familjekonstellation som helst. Lyssna på det här:

Mamma Maud Olofsson har just åkt till Gran Canaria för att dricka vin med "tjejerna"  (hennes hundraåriga väninnor som går igenom samma permanenta ålderskris). Anledningen är att pappa Håkan Juholt har träffat en annan, och det är inte vem som helst. Nej, det är den humoristiske sköningen Göran Hägglund som har fått Juholts hjärta att bulta hårt i bröstet, och fått kärlekspinnen att pirra, och som slutligen fick honom att lämna Maud Olofsson. Ungarna är lika sura som vanligt, kanske lite mer upprörda. Särskilt den yngste av dem agerar ut ilskan. Han hade inte så mycket fantasi, så han skyller det på invandringen. "Djävla invandrare" suckar lille Jimmy när mamma Maud Olofsson ringer hem och kvittrar att hon "blir SÅÅ uppvaktad här borta."

Vid middagsbordet uppstår en diskussion. Pappa Juholt, som vet bäst, och inte gillar att upprepa sig, berättar Ö V E R T Y D L I G T om hur det var på hans tid i skolan - på den tiden man inte kunde sälja skolor på Blocket. Stridspitten, äldstebrorsan Jan Björklund, reagerar direkt och häver ur sig samma gamla klagovisa:
- Vi ingår en militär allians med USA och skickar in arbetarklassen, som inte klarar av skolan, i tjänstgöringen. Då slipper vi ta ansvar för skiten.

Storasyster Annie Lööf tittar upp från senaste numret av Gröna traktorn, hennes favvotidning med en upplaga på 50 exemplar.
- Men skola schmola, vem bryr sig? Jag undrar när däckkedjor ska bli momsfria så att man har råd att dra ut och sladda lite med vrålåket utan att bli ruinerad.

Alla suckar och undrar hur hon fick den där hårfärgen anyways.

Sladdisarna ägnar inte de andra någon uppmärksamhet. De sitter och twittrar i någon sorts tvillingsymbios. Åsa Romson nickar åt tvillingen Gustav Fridolin. Han säger näsvist någonting med massa skorrande "rrr" och tjatar om Hässleholm och Åsa nickar ivrigt.

Mammas nya kille Jonas Sjöstedt, kommer förbi. Alla tittar upp, ingen hälsar.
- Jag ska hämta Mauds glöggset, säger han.
Nu reser sig Gustav, som har synat Jonas ödmjuka fasad. Han vet att det bara är en chimär, och att Jonas tänker använda sig av den för att rumstera om ordentligt.
- Det är mitt! tjuter Gustav och springer in på sitt rum.
Åsa ställer sig upp och blänger på Jonas,
- Det är faktiskt Gustavs, säger hon. Sedan följer hon demonstrativt efter, in på rummet.

Hägglund hejar glatt på Jonas, de är ju båda outsiders.

- Goddagens gräsänklingen! hojtar Hägglund klämkäckt.
- Ja, nu är det ju inte dag,  utan kväll, så jag säger god kväll, rättar Sjöstedt mycket sakligt.

Nu reagerar äldstebrorsan Fredrik Reinfeldt.
- Ni har båda fel. Kväll är i etymologisk mening liktydig med ordet afton. Och afton, mina vänner, kan inte användas oförsiktigt. Det finns flera faktorer som spelar in i detta resonemang. Det går inte att särskilja den ena faktorn från den andre, och ensidigt peka ut en syndabock. Nej, detta måste vi varsamt diskutera, säger han.

Eftersom alla vet att storebror Fredrik Reinfeldt är gjord av teflon så orkar de inte bemöta detta. Och förresten fattade de inte vad han sade - och ännu en diskussion har förlöpt - utan att någon har ändrat uppfattning om någonting, vid middagsbordet hos familjen Riksdagen.

Jag klippte luggen i dag. Då kom en signal om att jag har blivit lite äldre. Jag klippte inte av mig ögonfransarna, som jag råkade göra på den gamla goda tiden. Jag råkade klippa mig i skinnet på ögonlocket. Det har blivit lösare, det är liksom inte samma spänst som förr. Så om saxen råkar fånga in skinn så klipps det helt enkelt av.

Jag ser mig själv som en motståndare till åldersfixering. Jag hävdar att det är fint med kråkfötter, sådana där fina skrattrynkor vid sidan av ögonen, att det är vackert med märken från förlossningar och andra händelser som format ditt liv och den du är.

Förutom de rent fysiska ålderstecknen finns ju de mentala ålderstecknen. De flesta är ganska coola. Erfarenhet är ju hett. Men det finns också sådana där saker som inte är så sexiga. Typ att man slutar bry sig om kroppens integritet. Förut var jag sjukt noggrann med att privata delar inte skulle framhävas hur som helst. Men efter en graviditet och förlossning så har kroppen blivit allmängods. Jag har ju blivit tittad på överallt! Hur som helst och överallt.

Om jag har värsta feting-cameltoe-grejen going on när jag tränar så bryr jag min inte heller. Det är viktigare att tänka på tekniken och slutföra uppgiften. Snart kommer jag väl att vara som de där kvinnorna, som helt ogenerat, fläker ut sig i bastun på badhuset, med ett underliv som skulle kunna sluka dig hel.

Förut var ju kläderna, håret, tuttarna och allt annat essentiellt när man vistades i närheten av andra människor. Nu är jag nöjd mest hela tiden och tycker att min kropp är fantastisk som kunde föda en sån fin pojke, så nu finns det ingenting som kan psyka mig. Tror jag.

En vän till mig, som är lika gammal som jag är, men någon sorts hybrid mellan en människa och persika, tyckte att jag skulle prova hennes ögonkräm. Jag provade den motvilligt och sade att hon inte skulle sälja på mig sån där skit. (Hon säljer skönhetsprodukter som en liten bisyssla). Jag menar, hon ser ju fan ut som en persika som dryper av söt nektar, och vem vet? Det kanske är krämerna? Iofs tror jag inte det. Hon har alltid sett oförskämt fräsch ut. Jag var i alla fall livrädd att min hud skulle stramas åt så att jag skulle bli tvungen att krypa till korset och köpa den. Jag vet inte om jag hade kunnat motstå. Men nu gjorde det ingen skillnad i huvudtaget. Tack och lov (förlåt om jag förstör din business, kompis!). Så alla ni där ute med botox, fillers, rynkcremer, silikon, brun-utan-sol och allt annat: fresta mig inte! Jag vill duga som jag är, eller rättare sagt: jag duger som jag är.  Jag kan färga håret, sminka mig och raka benen (ibland i alla fall), men där går min gräns.

Sträck på er alla gamlingar därute! Ni är vackra! Passa bara ögonlocken så att ni inte klämmer dem i dörren, eller råkar klämma något annat sladder i någon kökslucka eller så.

Jonathan fick en hel outfit av morbror Jonny och hans brutta Alex


Mamma blev oemotståndligt förtjust


Morfar blev lika förtjust


Morbror blev också förtjust (ser ni likheten?)


..och nu står alla i kö för att få en plonke-puss