ceciliagothenorlin

Det är härligt att vara norrlänning. Särskilt när det är riktigt kallt. Då kan man sträcka lite extra på sig och minnas när det var riktigt kallt.
- Nu är det kallt! utropar någon i Norrköping.
- Fju, bakåtvisslar jag på bästa norrländska, och fortsätter:
- Hade det inte varit för fukten hade de här ynka minusgraderna knappt känts. När det är trettio minus och torrt ute så fryser man märkligt nog inte alls lika mycket, resonerar jag vant, som om jag vore den första som någonsin har sagt det. Och som om jag vore Robinson-Kent, vilket jag absolut inte är. Jag är en riktig stadsunge från Ersboda som aldrig klädde mig ordentligt om vintrarna (om inte buffaloskor och dubbla Marwinbyxor från JC räknas).

Men när jag är i Norrköping känner jag att det är min plikt att vara norrländsk och kyltålig. Därför skyller jag på fukten när jag fryser.
- Ja, oj, där uppe blir det väl riktigt kallt? svarar den andre halvintresserad.
- Jodu, svarar jag malligt.
- Ögonfransarna fryser till is, och utanför krogen samlas folk i små pingvinliknande flockar när de röker utanför krogen, fortsätter jag mycket engagerat och ignorerar alla signaler om att detta skulle vara tråkigt bajsprat.
- Oj, det var värst, svarar random-personen.

Det där med ögonfransarna är sant, om man har massor med mascara och andas mycket när det är riktigt kallt. Men det där med pingvinflocken som röker, har jag helt ärligt bara varit med om en gång. Det var utanför Rex en annandagjul för ett par år sedan (när jag fortfarande rökte - usch). Det var så svinigt kallt att alla vi som gick ut för att röka närmade oss varandra, trots att vi inte kände varandra. Till slut stod vi, ett helt gäng, i en cirkel, och turades om att stå i mitten. Armar mötte armar, så att cirkeln var tät. Det var ett spännande fenomen, men knappast någonting som gör till vardags.

Anledningen till att jag skriver det här, är att jag vill att alla som bor i Norrland ska veta att jag synar ert skryt. Mig impar ni inte på. Pappa försökte i telefonen.
- Jaha, hur har ni det med kylan då? frågade han
- Jo, nu är det väl okej, när man har vant sig, svarade jag. (Det här var när det kom en köldknäpp över hela Sverige för några veckor sedan).
- Ja, här är det ju bara 15 minus nu, så att det känns ju helt okej, säger han, som om han vore en Ola Skinnarmo.
- Oj! Utropar jag, formmässigt, som man ska när folk skryter om hur varmt de tycker att det är när det är svinigt kallt.
Men nu vet ni, mig lurar ni inte. Ni huttrar och fryser skinkorna av er vid fem minus. Erkänn!