Att kontrollera sin e-image
I går googlade jag på mitt namn för att se vad som dök upp. Det är så irriterande - ett gammalt inlägg av ett kommunalråd som ansåg sig vara tvungen att smutskasta mig på sin blogg fanns högt upp på träfflistan. Å ena sidan känner jag att jag kan sträcka lite extra på mig och tänka att min journalistiska granskning (läs Västerbottens-kuriren) var av sådan dignitet att en hel gubbliga, med ett ursinnigt kommunalråd i spetsen, hittar på historier om att jag ett: skulle ha bett om ursäkt för min granskning, och två: skulle ha skrivit felaktigheter i mina artiklar.
Å andra sidan blir jag trött. Jag blir trött för att en granskning, som renderar i upptäckter av flera oegentligheter av allvarlig art, slutar upp i något sorts rättshaveri på kommunaltoppsnivå, istället för resultera i bättring.
Artiklarna och Västerbottens-kuriren fick upprättelse när Länsstyrelsen kritiserade boendet på samtliga punkter som togs upp i publiceringen, och när min journalistiska arbetsmetod ansågs vara fullgod efter granskning.
Nu vill jag inte vältra mig i hur tröttsamt det är när prestige går före nytta, utan i mitt eget fåfänga. Varför blir jag så irriterad när jag ser vad kommunalrådet skriver om mig, när han är den som står med hundhuvudet? Det har gått två år sedan blogginlägget skrevs, men träfflistan på google får det att kännas väldigt färskt. Och det stör mig.
Författaren Lena Andersson är inne och nosar på ämnet i torsdagens avsnitt av Babel (kolla svt play). Hon rekommenderar boken Privatliv av Torbjörn Tännsjö, där han agrumenterar för full transparens, inte bara i den offentliga världen, utan också i den privata. Lena Andersson säger att hon inte nödvändigtvis håller med om detta, men att hon fick insikten att man borde undertrycka behovet att försöka kontrollera den offentliga bilden av sig själv. Att man inte ska lägga ned energi på att försöka rätta till felaktiga uppgifter om sig själv, eftersom hon menar att vi ändå inte kan kontrollera våra liv.
Å andra sidan blir jag trött. Jag blir trött för att en granskning, som renderar i upptäckter av flera oegentligheter av allvarlig art, slutar upp i något sorts rättshaveri på kommunaltoppsnivå, istället för resultera i bättring.
Artiklarna och Västerbottens-kuriren fick upprättelse när Länsstyrelsen kritiserade boendet på samtliga punkter som togs upp i publiceringen, och när min journalistiska arbetsmetod ansågs vara fullgod efter granskning.
Nu vill jag inte vältra mig i hur tröttsamt det är när prestige går före nytta, utan i mitt eget fåfänga. Varför blir jag så irriterad när jag ser vad kommunalrådet skriver om mig, när han är den som står med hundhuvudet? Det har gått två år sedan blogginlägget skrevs, men träfflistan på google får det att kännas väldigt färskt. Och det stör mig.
Författaren Lena Andersson är inne och nosar på ämnet i torsdagens avsnitt av Babel (kolla svt play). Hon rekommenderar boken Privatliv av Torbjörn Tännsjö, där han agrumenterar för full transparens, inte bara i den offentliga världen, utan också i den privata. Lena Andersson säger att hon inte nödvändigtvis håller med om detta, men att hon fick insikten att man borde undertrycka behovet att försöka kontrollera den offentliga bilden av sig själv. Att man inte ska lägga ned energi på att försöka rätta till felaktiga uppgifter om sig själv, eftersom hon menar att vi ändå inte kan kontrollera våra liv.
