ceciliagothenorlin

Som bilden antyder tycker jag att försäkringskassan är en snål myndighet. Det här inlägget ska emellertid inte handla om snål socialpolitik utan om skojiga snålfasoner. Jag kan nämna två exempel tagna ur mitt eget liv: en person som står mig mycket nära hade precis fått ett gäng nya böcker, typ fem stycken, som han var glad över. Han valde noggrant ut den bok som han skulle börja med. Eftersom han lämnade "Hundraåringen" så tog jag den. Innan jag kröp ned i sängen så frågade jag om det var okej att jag började läsa den, och stelnade hans ansikte till. Han fick någon sorts tunghäfta och harklade ur sig något ohörbart.
- Får jag inte läsa boken, eller? Frågar jag förvirrat.
- Eh, jo, men jag hade ju tänkt att läsa den sen...
- Ja, men du har ju just börjat med den där, säger jag och pekar på den boken han sitter och läser.
- Ja, men..
- Men gud, är du seriös? Är du snål på boken?
Han börjar skratta och inser att ja, han är snål på boken. Han insåg det där och då. Att han liksom har en inre kompass som säger honom att han måste "ta oskulden" på sina böcker själv. Sen får någon annan läsa. Han kan inte riktigt förklara varför - han bara känner så.

Mitt andra exempel är min svärfar, som är en mycket duktig amatörkock. Han bjuder ofta på mat (och är i allmänhet mycket generös). Det blir ju en hel del disk när många personer käkar, och på så vis kröp den här lilla snålegenskapen fram:
Han är snål på diskmedlet Yes.
Varför? Jo, för att han såg något program för något eller några decennier sedan då någon tvättade kläder i mjölkpulver (minns inte riktigt kopplingen, förlåt Micha), i alla fall så var poängen att man bara behövde få bort ytspänningen på diskvattnet - alltså behöver man inte vräka på med Yes, utan bara droppa försiktigt tills ytspänningen försvinner. Nu vet ni det.

Eftersom jag håller på och hänger ut andra här, så måste jag ju avslöja vad jag själv snålar med, förutom pengar (men det är ju inte så kul, förresten föredrar jag ett ord med positiv klang: ekonomisk).
Jag är parfymekonomisk. Jag vill inte att folk ska änvända min parfym. Det känns som att de tar en del av min identitet när de tar min lukt. Jag vet att parfym luktar olika på alla och så vidare, och jag vet att jag själv är ruskigt snabb på att låna någon parfym som jag gillar, men det tar alltid emot när någon tar min dyra deo, eller min älsklingsparfym och ohämmat smetar in sig med min lukt.