ceciliagothenorlin

Man kan ju tro att jag inte har någonting vettigt för mig när man läser den här bloggen. Men det har jag. Jag gör en massa viktiga saker - planerar, planerar och planerar de kommande månaderna, och samlar på mig uppslag och läser på om eget företagande. Skickar papper till höger och vänster och springer till näringslivsaktörer, försäkringskassan, nav, försäkringsbolag och gud, vet vad. Men, än så länge är det lite hemlighetsmakeri. Stay tuned. Nu har jag fått det sagt.

I dag var jag på försäkringskassan igen. Det har blivit en massa spring där, nu när man har barn och håller på och flyttar över uppgifter från ett annat land. På vägen hem styrde jag vagnen framför mig och härmade min lilla pojkes joller. Han gjorde något konstigt gurgelljud, eller något sorts zombiefilms-"grhahgr".
Jag härmade honom så gott jag kunde. Samtidigt passerade en kvinna oss på andra sidan vägen och hon tittade förvånat upp på mig och sade "hej".
Som vanligt när något oväntat inträffar gör jag precis det jag inte vill. Jag slog ned blicken, gick ännu snabbare och försökte härma honom ännu högre så att det skulle bli tydligt att jag pratade med min zombiebebis. Sedan slogs jag av impulsen att förklara för henne att jag inte hälsar sådär på folk, utan att jag helt enkelt småpratade med min unge. Så jag stannade och tvekade lite, vände mig om, och ser att hon vänder sig och tittar på mig. Då blir jag generad igen, vänder huvudet och går snabbt därifrån. Underlig stämning.

Jag har en anekdot från högstadiet som jag tänker på till och från. Jag och en killkompis möttes upp på valborgsmässoafton. Vi satt i närheten av den nedbrunna brasan på Ersboda i Umeå. Han ställde sig upp och gick närmare kolhögen som låg på den leriga gräsmattan. Plöstligt börjar han liksom river-dansa och ser lite galen ut där han står. Jag undrar vad som pågår egentligen..
- Det glöder! ropar han och dansar vidare.
Sedan, när hans skosulor har smält, ramlar han omkull i leran. Han ser ut som en krigsskadad statist i Full metal jacket. Vi skrattar en stund åt det inträffade och börjar röra oss uppför en backe mot Västra Ersboda. Vi undrar vad klockan är, och min kompis, som helt har glömt bort hur han ser ut, springer efter två tjejer som kommer cyklandes uppför backen.
- AAAAH! skriker de och försöker cykla ifrån honom uppför backen.
- Jag vill bara veta vad klockan är, skriker min kompis och viftar avvärjande med armarna och leran flyger omkring.
Jag skrattar så att jag halkar i leran, och ligger kvar där.
- AAAAH! skriker tjejerna som äntligen har tagit sig uppför krönet, och försvinner i gryningsljuset.

En till.. Den här utspelar sig också i högstadiet. Jag och en kompis sitter på balkongen utanför hennes rum. Jag sitter och kollar på mina hårtoppar, och tänker att jag borde klippa bort det värsta.
- Om du toppar mitt hår, så kan jag toppa dit, försöker jag deala med henne.
Hon tittar på mig. Hennes min och rörelsemönster är liksom hypnotiserande för att hon ser så dröjande ut. Hon släpper mig inte med blickan, glider ned från balkongräcket, går fram till mig och höjer handen på ett nästan sublimt sätt, tänk er Dr. Manhattan i filmen Watchmen.
Jag dras med i det här-jag-vet-inte-vad och ställer mig upp jag också. Hon lägger sin hand på mitt huvud. Och det konstiga är att jag gör samma sak. Jag lägger handen på hennes huvud, utan att fatta varför. Sedan står vi där och tittar på varandra tills min kompis bryter magin.
- Eeh, varför ska jag jag ta på ditt hår?
- TOPPA mitt hår, så kan jag TOPPA ditt, sade jag ju, säger jag och vi bryter ihop av skratt.

Kolla in det här. Blir aldrig tråkigt.
- Då får du sätta dig och chipsskålen, inleder Micke den här underliga påan.