ceciliagothenorlin

Min bror ringde från Norge i dag. Han tycker att det ärkul att jag har börjat blogga, en liten brasklapp bara..
- Men du ser ju sjukt bajsnödig ut på profilbilden. Alex tyckte att du var fin, men jag ba: "alltså, håller hon på att skita ner sig eller?", sa han.
Jaha. Jag som redan har lite lätt fobi för att låta mig mig fotograferas. Nu blev det ju inte bättre. Men det är okej, sanningen får man väl tåla?

En liknande grej hände i tonåren. Då kom en av mina småbröder springandes och omfamnade mig i en lång, innerlig kram. Han luktade med ett långt andetag under örat på mig och sa:
- Mmm... Åh vad gott du luktar.. Exakt som korv, sa han. Sen blev han hungrig av "matoset", och ville ha mat.

Den här är verkligen värst. Det är inte ett syskon, men likväl en jobbig sanning. En bekants dotter som var i femårsåldern, var väldigt förtjust i mig, och hängde efter mig så fort jag var i närheten. Vi satt i alla fall inne i en pizzeria i Umeå och väntade på vår mat. Spotlightsen var taskigt placerade och lyste en rätt i ögonen. Vi satt och småpratade lite. Plötsligt sätter hon upp ett finger i ansiktet på mig och vill känna på ett födelsemärke jag har på kinden.
- Varför har du ett hårigt sår i ansiktet? frågade hon helt utan värdering - bara helt förutsättningslöst.
Herregud. Så självmedveten har jag nog aldrig känt mig. Inte inför en femåring. Alltså, jag har verkligen aldrig sett det. Kollar än idag efter generande hårväxt i ansiktet, men jag tycker liksom inte att jag hittar det. Däremot får jag fortfarande lätt social fobi när någon tittar mig i ansiktet i direkt spotlightsljus. Håren kanske står där och svajar som äckliga palmer i ett brunt träsk av leverfläck.

Nä. Nu får det vara slut med äcklandet.