ceciliagothenorlin

Jag heter ju Cecilia. Jag tror att det betyder kyrkomusikens beskyddare. Det är i alla fall vad det står på en kopp som jag fick för tusen år sedan. Jonathan, namnet som min son har fått, betyder Gud har givit. Det visste jag inte förrän alldeles nyss. Bibliska namn är ofta så himla fina, tycker jag.. Det spelar ingen roll om att jag är agnostiker, det är själva namnmelodin som spelar roll.

Det betyder ju också - tyvärr - att det finns namn med en hemsk dissonans. Ojoj, vad fel det kan bli. Det kanske inte är så moget att hänga upp sig på någons namn, men kom igen, Walburga. Vad är det för namn? På ett sätt är det strategiskt riktigt av Walburgas föräldrar att välja ett sådant namn. Ett: ingen kan möjligtvis glömma hennes cv, två: Walburgas namn kommer för alltid att överskugga alla hennes fadäser. Till exempel läste jag en artikel om henne alldeles nyss. Hon har fifflat med något, men jag minns inte ens vad hon har fifflat med. Det enda jag minns är Walburga. Läs själva här:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2625448/de-tog-ocksa-ut-hela-bidraget
tre: hon kommer för alltid att kunna överraska folk positivt. Jag garanterar alla som ska träffa en Walburga förväntar sig en korvig, glansig och märklig person med cheddardip i mungipan. I stället kommer.. Tada! Vadsomhelst, vemsomhelst, för allt är bättre än de associationer jag får med namnet.

Nej, usch. Nu tog jag i. Man kan säkert lära sig älska det namnet också.

Jobbiga rim
Jag hoppas att ingen med följande namn läser detta. Det finns några namn som ALLTID och ofelbart följs av ett eko, eller rim i mitt inre. Det är:
Gertud - stjärtludd
Elvis - pelvis
Anette - pimpinett

Det finns många, många fler. Men jag vågar inte skriva alla, för då börjar vi komma in på folk som jag känner. Jag bjuder på mig själv i stället.
Än idag, när jag hör hela mitt namn, Ida Cecilia Göthe Norlin, hör jag något som Linkan i högstadiet sade till mig: Slida Cecilia Sköte Norlin. Fyndigt.

Underliga kombos
I Norge har jag fått många konstiga blickar. Jag vet inte varför, men många har skrivit Cecilia-Göthe i förnamnsfältet på blanketter och Norlin i efternamn. När jag har förklarat hur det ligger till har de pustat ut och skrattat och sagt typ: "jag tänkte väl.." När jag har uppgett min storebrors namn, Johnny Göthe Norlin, har folk också lyft på ögonbrynen och skrivit Johnny-Göthe Norlin. Det tycker jag är ett kung-namn. Det är verkligen ett kåkfararnamn (fast jag tycker ju att Jonny är världens coolaste namn) kombinerat med ett högstatusnamn. Som Tiffany-Fredrika eller Kryztall-Majken eller något annat skoj, typ Benny-Carl. Fast Benny är inte lågststatus längre.. Men Carl-Kevin då.

Man kan ju tro att jag inte har någonting vettigt för mig när man läser den här bloggen. Men det har jag. Jag gör en massa viktiga saker - planerar, planerar och planerar de kommande månaderna, och samlar på mig uppslag och läser på om eget företagande. Skickar papper till höger och vänster och springer till näringslivsaktörer, försäkringskassan, nav, försäkringsbolag och gud, vet vad. Men, än så länge är det lite hemlighetsmakeri. Stay tuned. Nu har jag fått det sagt.

I dag var jag på försäkringskassan igen. Det har blivit en massa spring där, nu när man har barn och håller på och flyttar över uppgifter från ett annat land. På vägen hem styrde jag vagnen framför mig och härmade min lilla pojkes joller. Han gjorde något konstigt gurgelljud, eller något sorts zombiefilms-"grhahgr".
Jag härmade honom så gott jag kunde. Samtidigt passerade en kvinna oss på andra sidan vägen och hon tittade förvånat upp på mig och sade "hej".
Som vanligt när något oväntat inträffar gör jag precis det jag inte vill. Jag slog ned blicken, gick ännu snabbare och försökte härma honom ännu högre så att det skulle bli tydligt att jag pratade med min zombiebebis. Sedan slogs jag av impulsen att förklara för henne att jag inte hälsar sådär på folk, utan att jag helt enkelt småpratade med min unge. Så jag stannade och tvekade lite, vände mig om, och ser att hon vänder sig och tittar på mig. Då blir jag generad igen, vänder huvudet och går snabbt därifrån. Underlig stämning.

Jag har en anekdot från högstadiet som jag tänker på till och från. Jag och en killkompis möttes upp på valborgsmässoafton. Vi satt i närheten av den nedbrunna brasan på Ersboda i Umeå. Han ställde sig upp och gick närmare kolhögen som låg på den leriga gräsmattan. Plöstligt börjar han liksom river-dansa och ser lite galen ut där han står. Jag undrar vad som pågår egentligen..
- Det glöder! ropar han och dansar vidare.
Sedan, när hans skosulor har smält, ramlar han omkull i leran. Han ser ut som en krigsskadad statist i Full metal jacket. Vi skrattar en stund åt det inträffade och börjar röra oss uppför en backe mot Västra Ersboda. Vi undrar vad klockan är, och min kompis, som helt har glömt bort hur han ser ut, springer efter två tjejer som kommer cyklandes uppför backen.
- AAAAH! skriker de och försöker cykla ifrån honom uppför backen.
- Jag vill bara veta vad klockan är, skriker min kompis och viftar avvärjande med armarna och leran flyger omkring.
Jag skrattar så att jag halkar i leran, och ligger kvar där.
- AAAAH! skriker tjejerna som äntligen har tagit sig uppför krönet, och försvinner i gryningsljuset.

En till.. Den här utspelar sig också i högstadiet. Jag och en kompis sitter på balkongen utanför hennes rum. Jag sitter och kollar på mina hårtoppar, och tänker att jag borde klippa bort det värsta.
- Om du toppar mitt hår, så kan jag toppa dit, försöker jag deala med henne.
Hon tittar på mig. Hennes min och rörelsemönster är liksom hypnotiserande för att hon ser så dröjande ut. Hon släpper mig inte med blickan, glider ned från balkongräcket, går fram till mig och höjer handen på ett nästan sublimt sätt, tänk er Dr. Manhattan i filmen Watchmen.
Jag dras med i det här-jag-vet-inte-vad och ställer mig upp jag också. Hon lägger sin hand på mitt huvud. Och det konstiga är att jag gör samma sak. Jag lägger handen på hennes huvud, utan att fatta varför. Sedan står vi där och tittar på varandra tills min kompis bryter magin.
- Eeh, varför ska jag jag ta på ditt hår?
- TOPPA mitt hår, så kan jag TOPPA ditt, sade jag ju, säger jag och vi bryter ihop av skratt.

Kolla in det här. Blir aldrig tråkigt.
- Då får du sätta dig och chipsskålen, inleder Micke den här underliga påan.

Jag älskar när språkförbistring uppstår. Det är så himla kul. Det finns ju så sjukt många roliga klipp på youtube, men det finns också några go'bitar i verkliga livet.

När jag jobbade som bartendern i Oslo hände det mer än en gång att det det konstig stämning på grund av just språkförbistring.

En kostymklädd herre i sina övre bästa år kommer fram till baren, beställer en whisky och ler uppskattat mot mig när jag serverar honom. Han berömmer min service.
- Vill du bli min säckletare, frågar han på norska.
Men vafan, tänker jag, menar han att jag ska snuska med hans pungkulor?
- Va? frågar jag förnärmat.
- Vill du bli min sektledare? förtydligar han.
- Jaha, oj, eller vadå? Har du en sekt? frågar jag och skrattar lite.
- Skojar du med mig? Vill du bli min S E K R E T E R A R E frågade jag, säger han och artikulerar överdrivet.
- Men ni vill jag inte det längre, fortsatte han, skrockade lite och gick.

En dansk kille hade oturen att jobba med mig. Norska må vara svårt att förstå ibland, men danska tar priset.
Han kommer i alla fall fram till baren och sätter sig på utsidan av den, innan öppning.
- Tycker du om mig? frågar han.
- Ja, Carsten, jag tycker om dig, säger jag och lägger, med en deltagande min, mina händer på hans knäppta fingrar på barbordet.
Carsten som är sjukt less på att jag aldrig förstår vad han säger suckar djupt.
- Har du tuggummi, frågade jag, säger han på bästa svenska och ser ilsken ut.
Jag fiskade upp mitt tuggummipacket och gav honom ursäktande ett tuggummi, lite generad över att jag trodde att han blev lite personlig, och liksom ville bli lite kompis med mig.

En svensk servitris, som jag själv aldrig träffade, men som jobbade på samma ställe innan mig, gjorde också bort sig rätt mycket.
Enligt historien gick hon fram till ett bord med två föräldrar och en liten dotter. Hon gav dem lite extra omtanke för att få bra dricks och frågade hur deras lilla tös (slampa) hade det, om allting var till belåtenhet?
Föräldrarna blev stötta och sade:
- Hon är försynt (belåten, typ), svarade de kort.
- Oj, är hon förkyld? svarade servitrisen med empati i rösten.
Jag minns inte slutet på historien, men jag kan gissa att dricksen uteblev.

Min bror ringde från Norge i dag. Han tycker att det ärkul att jag har börjat blogga, en liten brasklapp bara..
- Men du ser ju sjukt bajsnödig ut på profilbilden. Alex tyckte att du var fin, men jag ba: "alltså, håller hon på att skita ner sig eller?", sa han.
Jaha. Jag som redan har lite lätt fobi för att låta mig mig fotograferas. Nu blev det ju inte bättre. Men det är okej, sanningen får man väl tåla?

En liknande grej hände i tonåren. Då kom en av mina småbröder springandes och omfamnade mig i en lång, innerlig kram. Han luktade med ett långt andetag under örat på mig och sa:
- Mmm... Åh vad gott du luktar.. Exakt som korv, sa han. Sen blev han hungrig av "matoset", och ville ha mat.

Den här är verkligen värst. Det är inte ett syskon, men likväl en jobbig sanning. En bekants dotter som var i femårsåldern, var väldigt förtjust i mig, och hängde efter mig så fort jag var i närheten. Vi satt i alla fall inne i en pizzeria i Umeå och väntade på vår mat. Spotlightsen var taskigt placerade och lyste en rätt i ögonen. Vi satt och småpratade lite. Plötsligt sätter hon upp ett finger i ansiktet på mig och vill känna på ett födelsemärke jag har på kinden.
- Varför har du ett hårigt sår i ansiktet? frågade hon helt utan värdering - bara helt förutsättningslöst.
Herregud. Så självmedveten har jag nog aldrig känt mig. Inte inför en femåring. Alltså, jag har verkligen aldrig sett det. Kollar än idag efter generande hårväxt i ansiktet, men jag tycker liksom inte att jag hittar det. Däremot får jag fortfarande lätt social fobi när någon tittar mig i ansiktet i direkt spotlightsljus. Håren kanske står där och svajar som äckliga palmer i ett brunt träsk av leverfläck.

Nä. Nu får det vara slut med äcklandet.

I Norge har jag:
1. Fått en bebis <3, och oj, vad fin han är.
2. Förstått värdet av att stå på höger sida i rulltrappor (eftersom det är mycket sällsynt i Norge).
3. Lärt mig älska cognac.
4. Gjort egen glögg och leverpastej (eftersom jag inte hittade någon färdig som jag gillade).
5. Misstagit rosinboller för källarfranska och smetat på en massa kaviar och tryckt i mig. Jag noterade att det inte var gott, men tänkte väl att livet kommer att vara så här hädanefter. Men det var inte så, rosinerboller är ju typ den norska motsvarigheten till sådana där semmelbröd, fast med russin i.
6. Lärt mig chilla i kassakön, och känna på hur befriande det är att bygga varuberg, sedan svara ja eller nej på om jag "vill ha en pose", för att sedan fiska upp mitt kort, och svara ja eller nej på om jag är svensk och få följdfrågorna ett: om jag är här och skalar bananer, eller två: om jag verkligen tror att någon svensk någonsin kan slå Petter Northug.
7. Börjat säga "en pils", istället för "en stor stark".
8. Ätit ribbe, och förälskat mig. Undrar hur jag ska få tag i en perfekt bit ribbe, rosa och krispig, till jul, nu när jag är i Sverige?
9. Lärt mig att bärs har ännu en betydelse. På svenska är et ju öl, på turkiska är det siffran fem och på norska är det bajs (fast det stavas baesj, tror jag). På turkiska vet jag inte hur det stavas.
10. Sist, men absolut inte minst: i Norge har jag träffat mitt livs stora kärlek <3

Som bilden antyder tycker jag att försäkringskassan är en snål myndighet. Det här inlägget ska emellertid inte handla om snål socialpolitik utan om skojiga snålfasoner. Jag kan nämna två exempel tagna ur mitt eget liv: en person som står mig mycket nära hade precis fått ett gäng nya böcker, typ fem stycken, som han var glad över. Han valde noggrant ut den bok som han skulle börja med. Eftersom han lämnade "Hundraåringen" så tog jag den. Innan jag kröp ned i sängen så frågade jag om det var okej att jag började läsa den, och stelnade hans ansikte till. Han fick någon sorts tunghäfta och harklade ur sig något ohörbart.
- Får jag inte läsa boken, eller? Frågar jag förvirrat.
- Eh, jo, men jag hade ju tänkt att läsa den sen...
- Ja, men du har ju just börjat med den där, säger jag och pekar på den boken han sitter och läser.
- Ja, men..
- Men gud, är du seriös? Är du snål på boken?
Han börjar skratta och inser att ja, han är snål på boken. Han insåg det där och då. Att han liksom har en inre kompass som säger honom att han måste "ta oskulden" på sina böcker själv. Sen får någon annan läsa. Han kan inte riktigt förklara varför - han bara känner så.

Mitt andra exempel är min svärfar, som är en mycket duktig amatörkock. Han bjuder ofta på mat (och är i allmänhet mycket generös). Det blir ju en hel del disk när många personer käkar, och på så vis kröp den här lilla snålegenskapen fram:
Han är snål på diskmedlet Yes.
Varför? Jo, för att han såg något program för något eller några decennier sedan då någon tvättade kläder i mjölkpulver (minns inte riktigt kopplingen, förlåt Micha), i alla fall så var poängen att man bara behövde få bort ytspänningen på diskvattnet - alltså behöver man inte vräka på med Yes, utan bara droppa försiktigt tills ytspänningen försvinner. Nu vet ni det.

Eftersom jag håller på och hänger ut andra här, så måste jag ju avslöja vad jag själv snålar med, förutom pengar (men det är ju inte så kul, förresten föredrar jag ett ord med positiv klang: ekonomisk).
Jag är parfymekonomisk. Jag vill inte att folk ska änvända min parfym. Det känns som att de tar en del av min identitet när de tar min lukt. Jag vet att parfym luktar olika på alla och så vidare, och jag vet att jag själv är ruskigt snabb på att låna någon parfym som jag gillar, men det tar alltid emot när någon tar min dyra deo, eller min älsklingsparfym och ohämmat smetar in sig med min lukt.

Anna, Jassi och Linn i sina afterskiutklädnader!

Ibland blir jag instant-glad - tack för att ni är så urgulliga!

..och lite underbett. Madame Tussauds för två månader sedan. Lillasyster Jasmin är fotograf.

London är en riktig storstad - i hela storstadsområdet bor drygt 13 miljoner invånare - men atmosfären är småstadsbetonad. Det verkar vara god civilkurage, alltså folk ser om varandra på ett helt annat sätt än vad man är van vid i till exempel Stockholm (ni får gärna säga ifrån om jag är helt ute och cyklar - det är bara min upplevelse). Till exempel tvekar inte folk att fråga om man behöver hjälp med någonting om man råkar stå och se förvirrad ut i något gatuhörn. När jag tänker efter kanske det är avancerade ficktjuvsligor som skänker den här falska känslan av omsorg och försyn.. Alltså sådana som uppehåller sina offer, medan tjuvkompanjonerna snor offrets plånbok. Strunt samma.
Jag har blivit tillsagd om rökförbud på en t-baneperrong - en liten unge kom och knackade mig på axeln och sade att det faktiskt är förbjudet att röka även på utomhusperronger (vill anmärka att jag nuförtiden är helt rökfri). Det är sådana händelser som gör att London känns som en familjär och mysig storstad, tycker jag.

London blir ännu roligare att resa till om man läser litteratur som utspelas i staden. Senast läste jag fantasyboken Neverwhere av Neil Gaiman - och den var så sjukt bra. Fantasy är inte alls min genre. Eller det är i alla fall vad jag trodde. Jag som vanligtvis läser socialporr, biografier eller sådana här topplisteböcker (som finns på mackar och affärer), blev faktiskt helt uppslukad av den här boken. Läs den! Den blir ännu roligare om du läser den i samband med en resa till London.

Bra, då har jag fått med ett boktips idag också.

Vinterkräksjukan är här. Tur att youtube finns, så att man kan njuta av en sångprestation som denna:



Det var min sångpedagog som tipsade om just den här versionen av låten, och jag föll som en fura. Har lyssnat på den om och om igen trots att det är kass ljudkvalitet.

Jonathan och jag i höstens Norrköping

I kväll var det frilansseminarium på journalistskolan Poppius i Stockholm. Frilansjournalisten Josefine Olevik delade med sig av matnyttiga tips för oss åhörare. Bland annat berättade hon om hur hon en gång fick 3 000 kronor för en idé. Det är inte illa, med tanke på att man knappast kan ta patent på sina artikelidéer. Hon hade pratat med en redaktör, som hade ratat hennes förslag. Senare såg hon att tidningen stulit hennes idé rakt av. Det gjorde henne förstås förbaskad och hon ringde upp redaktören och påpekade hur uselt det här var. Historien slutade med att hon fick 3 000 kronor för besväret. Det tycker jag är överkomligt.

Förutom Josefine Oleviks föreläsning fick vi höra om en redaktörs syn på frilansande journalister. Det var Gunilla Ericsson, redaktionschef på Dagens Arbete som gav oss några bra tips på hur man säljer sina idéer på bästa sätt. Hon borde veta - hon tar nämligen emot en tresiffrig mängd (minns inte exakt hur många) mejl från frilansar varje månad. 13 konkreta tips gav hon oss:
1. Välj rätt tidning
2. Anpassa idén efter läsekretsen
3. Anpassa caset efter läsekretsen
4. Kolla så att tidningen inte redan har publicerat din idé ("journalister jagar i flock", som hon uttryckte det, så idéerna är sällan unika, enligt Gunilla Ericsson.)
5. Gör ordentlig research
6. Var kort och koncis när du formulerar din ide
7. Skriv gärna idén i rubrik- och ingressform
8. Brodera gärna ut idén längre ned i brevet
9. Låt någon annan korrläsa brevet innan du sänder iväg det
10. Skicka dina kontaktuppgifter
11. Skicka länkar till det du har skrivit tidigare
12. Leverera det ni kommit överens om i oklanderligt skick
13. Ta betalt.