ceciliagothenorlin

För er som såg Sommarpratarna på svt igårkväll hörde Mark Levengoods vackra allegori om livet. Han berättade att hans pappa hade fått för sig att det bästa sättet att lära barn att simma var att kasta dem i vattnet från bryggan. Så pappan hivade Mark och hans bror i vattnet och de sjönk som stenar. Mark Levengood berättar att han skämtsamt brukar säga ”vi tillbringade halva somrarna på havets botten och försökte hitta till en strand”.

 

I programmet berättar Mark Levengood (som tror på Gud) om hur detta utvecklade sig till en livsfilosofi för honom.

 

" ... att gå på havets botten och inte veta någonting och inte kunna se klart framför sig. Tankarna bara kommer mot en och man måste förhålla sig till dem fort. Man ser aldrig det vackra havet man befinner sig i, utan bara en massa vatten och tång. Jag tror på Gud, och att en dag kommer jag att hitta stranden. Där väntar Gud på mig med en stor handduk och gnuggar mig torr och varm och säger: det var väl inte så farligt?

Då ska jag svara: jo, det var ganska farligt, men det var också väldigt roligt."

 

Jag är ett stort fan av metaforer och allegorier - det berör mig på något vis. Ni som har läst Flyga drake och andra verk av den afghanske författaren Khaled Hosseini vet att han använder metaforer flitigt. Jag har läst lite persisk poesi (översatt till engelska) och förstått att det är många metaforer i persiskan, även i vardagligt tal. Jag jobbade en kortis för en persisk man (som är en mycket god väns pappa). Då sade han någonting som jag aldrig glömmer. Jag stapplade hur många filmfodral som helst på varandra och omfamnade dem och försökte bära ut dem till hyllorna. Då tittade han på mig och sa:

 

- Ececilia, du kan inte bära två meloner i en hand, sade han mjukt.

 

Bilden är så himla talande. Det är någonting med metaforer som gör att budskap går rakt in i mitt förstånd. Sedan dess har jag faktiskt slutat upp med att försöka bära för mycket och misslyckas.

 

Jag lyssnade på Kulturradion idag. They lost me at hello. Först diskuterade de om Tomas Tranströmers (nobelprsitagare i litteratur) poesi innehöll för mycket metaforer. Då tyckte Aase Berg att hans poesi var att likna vid kitsch. Då inflikade någon av männen att kitsch har en negativ klang, men det höll Aase Berg inte alls med om.

Det är jättefint att de har åsikter, men man kan inte bara kidnappa ett ord som kitsch, sätta det som etikett på en poets verk och sedan säga att det är något positivt. I sådana fall sätter jag etiketten pretentiös på Aase Berg och sedan tycker jag att det är konstigt att det uppfattas som negativ kritik. Kitsch betyder dålig smak, överdådig skit. Ingenting annat.

 

Jag tror att hon bara odlar sin egen kål, att hon kanske är känner konkurrens från sin poesikollega, och känner ett behov av att dra Tranströmer i smutsen, för att hennes egen poesi ska framstå som bättre?

 

Nej, MER stilfigurer i språket, säger jag. Var inte rädda för att det ska framstå som onödiga utsmyckningar. Jag tycker att det är vackert och att det definitivt hör hemma i alla sammanhang.