Leif GW + Anna Skipper = Ernst Kirchsteiger
Jag lyssnade på Leif GW Persson i P1:s program Vinterpratarna i går. Han ägnade sig, bland annat åt att analysera barnet i sig, och jag hängde upp mig på en del saker han sade. Som en människa i ett nyblivet föräldraskap gör jag mig sakta men säkert redo att möta alla mina rädslor här livet. Det är en transformation på ett djupt känslomässigt plan, och varenda rädsla är förknippad med människor som jag håller kära.
Det går inte att vältra sig i det faktum att barn blir fattigare, att klyftorna blir större i världens ledande välfärdsland Sverige, att ungdomar skuldsätts i allt högre grad – att alla sociala stigman ökar. Det finns bara en sak att göra. Det är inte att sitta ensam och skriva och att försöka påverka andra att göra något, det är inte att skåla för eländet och i berusningen dansa bort alla bekymmer, det är inte att håna de lyckliga människorna och säga att de lever i en låtsastillvaro. Den enda saken varje människa kan göra är att först och främst se till att vara lycklig så många stunder som möjligt. Sedan kan man omvandla dessa känslor till generositet gentemot sina medmänniskor, närstående såväl som främlingar. Alla människor som skänker tid, omtanke, kärlek, förståelse och ekonomiskt stöd till andra vet ju hur bra det känns. Det påminner en också om att ta vara på sig själv: äta gott, ta hand om kroppen, dricka måttligt, njuta, vila och känna sina verkliga känslor.
Leif GW Persson är full av djupsinnigheter, och han uttrycker sig väl. Jag gillar honom per automatik. Men jag känner mig provocerad av att han tar för givet att han sitter inne med en sanning, eller en djupare insikt om hur det egentligen är ställt med världen. Han borde ha slutat som kriminolog och blivit barnmorska, sommelier eller förskolefröken. Alla föds, lever och dör, det vet vi ju.
Det är otroligt modigt att gå ur en osund livsstil och för första gången se med klara ögon på den förödelse man har orsakat sig själv och andra. Men det är också förvånande lätt att förlåta andra och sig själv, och det är förvånande skönt att låta de sanna känslorna komma fram. Jag tycker att Leif GW talar förnuftigt om att skaffa en sundare livsstil, men jag tycker att han missar målet litegrann. Han uttrycker en beundran för tuffhet, och det tror jag inte på. Att bli en riktig mjukis är något jag önskar alla tuffingar där ute. Skinn på näsan är inget att ha. Förmågan att uttrycka vad man känner är så mycket bättre.
Jag ser framför mig hur Leif GW läser det här blogginlägget, skålar med ett glas champagne ikväll och lovar att 2012 ska bli det år han ska föra samman sin inre Ernst, sitt inre barn och den förhärdade kriminologen och bli en komplett och tidvis mycket närvarande och lycklig person.
Han slutar skriva deprimerande romaner, biografier och slutar medverka i programmet ”Veckans brott”.
Tänk er en 20 kilo lättare Leif GW Persson, som är lätt solbränd, som kommer joggandes i spåret och tindrar med ögonen när han ser blänket i en vattendroppe på ett löv. Han stannar och drar fingrarna genom sitt tjocka hår, lite hunkigt, och pustar ut. Sedan vänder han blicken in i kameran och säger med sängkammarröst: ”Lider du av övervikt, nedstämdhet, missbruk eller ensamhet? Anmäl dig till mitt program ’Du blir vad du gör!’” Sedan flirtar han med kameran och joggar vidare.
Det vill jag se!
Gott nytt år GW och alla andra!
