ceciliagothenorlin

Jag lyssnade på Leif GW Persson i P1:s program Vinterpratarna i går. Han ägnade sig, bland annat åt att analysera barnet i sig, och jag hängde upp mig på en del saker han sade. Som en människa i ett nyblivet föräldraskap gör jag mig sakta men säkert redo att möta alla mina rädslor här livet. Det är en transformation på ett djupt känslomässigt plan, och varenda rädsla är förknippad med människor som jag håller kära.

Det går inte att vältra sig i det faktum att barn blir fattigare, att klyftorna blir större i världens ledande välfärdsland Sverige, att ungdomar skuldsätts i allt högre grad – att alla sociala stigman ökar. Det finns bara en sak att göra. Det är inte att sitta ensam och skriva och att försöka påverka andra att göra något, det är inte att skåla för eländet och i berusningen dansa bort alla bekymmer, det är inte att håna de lyckliga människorna och säga att de lever i en låtsastillvaro. Den enda saken varje människa kan göra är att först och främst se till att vara lycklig så många stunder som möjligt. Sedan kan man omvandla dessa känslor till generositet gentemot sina medmänniskor, närstående såväl som främlingar. Alla människor som skänker tid, omtanke, kärlek, förståelse och ekonomiskt stöd till andra vet ju hur bra det känns. Det påminner en också om att ta vara på sig själv: äta gott, ta hand om kroppen, dricka måttligt, njuta, vila och känna sina verkliga känslor.

Leif GW Persson är full av djupsinnigheter, och han uttrycker sig väl. Jag gillar honom per automatik. Men jag känner mig provocerad av att han tar för givet att han sitter inne med en sanning, eller en djupare insikt om hur det egentligen är ställt med världen. Han borde ha slutat som kriminolog och blivit barnmorska, sommelier eller förskolefröken. Alla föds, lever och dör, det vet vi ju.

Det är otroligt modigt att gå ur en osund livsstil och för första gången se med klara ögon på den förödelse man har orsakat sig själv och andra. Men det är också förvånande lätt att förlåta andra och sig själv, och det är förvånande skönt att låta de sanna känslorna komma fram. Jag tycker att Leif GW talar förnuftigt om att skaffa en sundare livsstil, men jag tycker att han missar målet litegrann. Han uttrycker en beundran för tuffhet, och det tror jag inte på.  Att bli en riktig mjukis är något jag önskar alla tuffingar där ute. Skinn på näsan är inget att ha. Förmågan att uttrycka vad man känner är så mycket bättre.

Jag ser framför mig hur Leif GW läser det här blogginlägget, skålar med ett glas champagne ikväll och lovar att 2012 ska bli det år han ska föra samman sin inre Ernst, sitt inre barn och den förhärdade kriminologen och bli en komplett och tidvis mycket närvarande och lycklig person.

Han slutar skriva deprimerande romaner, biografier och slutar medverka i programmet  ”Veckans brott”.

Tänk er en 20 kilo lättare Leif GW Persson, som är lätt solbränd, som kommer joggandes i spåret och tindrar med ögonen när han ser blänket i en vattendroppe på ett löv. Han stannar och drar fingrarna genom sitt tjocka hår, lite hunkigt, och pustar ut. Sedan vänder han blicken in i kameran och säger med sängkammarröst: ”Lider du av övervikt, nedstämdhet, missbruk eller ensamhet? Anmäl dig till mitt program ’Du blir vad du gör!’” Sedan flirtar han med kameran och joggar vidare.

Det vill jag se!

Gott nytt år GW och alla andra!

Göttans godis! Jag hade tänkt att lägga mig så fort Nobels fredspristagare hade talat, men jag drogs med, fick gåshud av bara f*n. Ojoj. Tre fantastiska kvinnor mottog priset - liberianerna Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och jemenitiska Tawakkul Karman. Deras tal var mustiga, hjärtliga, stärkande och rörande. Den sistnämnde Tawakkul Karman fick hela publiken på Fredspriskonserten att skandera budskapet att införa internationellt medborgarskap. Wow!

Alla har ju hört uttrycket "roll with the punches", som betyder att hantera jobbiga händelser, eller att minimera obehaget i jobbiga situationer. Egentligen är det en boxningsteknik som innebär att man följer slagrörelsen för att minimera smällen, tror jag. Jag är ju inte boxare, däremot är jag mamma. Därför vill jag lansera ett nytt idiom:
Splitta på ägget. Lägg det på minnet och använd det nästa gång ni vill förmedla en bild av att minimera skadan.

Min älskade son vill väldigt gärna äta själv, och det är ju mysigt och gulligt. Han älskar ägg, och han älskar att klämma äggen så att det blir spritsljud i handen. Sedan när han är mätt så slänger han ned äggresterna på golvet. Jag är ju van vid att det är mat överallt hela tiden, men i morse var jag inte riktigt på hugget. Så jag går mot köksbordet och sätter fårskinnstofflan rätt på en ägghög och går, typ ned i splitt. På så vis undvek jag typ att bryta höften och kom undan med en lindrig sträckning i ljumsken. Tack yogan för all spänst och djupandning som är så otroligt praktiskt när man står i split klockan fem en lördagmorgon nedanför en superpigg plutt som just ska påbörja dagens äventyr.

Rekonstruktion av apelsindådet.

Min lilla pojke tog upp en apelsin full med nejlikor. Han sträckte fram den mot mig, la örat mot axeln och såg jättegullig ut. Då blev jag tvungen att pussa honom, och när jag gjorde det villle han mata mig med apelsinen men råkade trycka in apelsinen i ögat på mig så att en nejlika rispade mitt öga. Alltså, det är ingen fara. Jag har varit med om värre, men det är bara så otippat vad livet har att erbjuda ibland. När man handlar på en påse full med nejlikor på Willys tänker man inte "en av de här nejlokorna ska jag snart få inkörd i min pupill". Tur är väl det, då hade jag aldrig köpt dem, och då hade vi inte haft några fina julapelsiner hemma.

Jag kommer osökt att tänka på ett Oslo-svenskt exempel på detta. När man köper en kebab väntar man sig verkligen inte att det ska vara en massa majs i den, men det får man om man köper kebab i Oslo. Majs är jättegott, men när det är på fel ställe så vill jag inte ha det. Min bror berättade en jättekul grej för mig.
En svensk kille gick in på ett kebabhak i Oslo. Han var ny i Norge och hade inte så bra koll på norskan, MEN han hade koll på att de stoppar majs i kebaben - och det ville han inte ha.
- Vill du ha allt på? frågar matbiträdet.
- Ja, kun majs, säger svensken som tror att "kun" betyder "förutom". Men det är fel, det betyder "endast".
Biträdet tittar förvånat upp.
- Kun majs?
- Ja, svarar killen och käner sig välorienterad i det norska samhället. Har ju järnkoll på det här med majsen och språket och allt.
Biträdet börjar försiktigt hälla majs i kebaben.
- KUN majs, förtydligar svensken.
- Jaja, säger biträdet och slevar lite snabbare.
- KUN MAJS! ropar svensken.
Biträdet slevar snabbt och svetten börjar tränga fram i pannan.
- KUN MAJS! KUN MAJS! skriker svensken.
Biträdet slevar på som om hans liv hängde på det, tills kebaben är full med majs.
Jag vet inte om killen bara gillade läget och köpte kebaben ändå eller om han gick därifrån utan kebab eller om det löste sig tll slut.

Jag får ju lite rolig feedback när jag skriver bloggen. Apropå förra blogginlägget berättade min vän med en persisk pappa att han översatte stående uttryck från persiska till svenska väldigt ofta. När barnen ramlade och slog sig kunde han säga:
"Akta din stortå inte hamnar i ögat"
DET är någonting på fel ställe.

Eller en annan kompis, hon också med persisk bakgrund. Hennes mamma, som är supercharmig bjöd oss på "pitt i panna" när vi var i deras sommarhus. Det var jättegott! =)

För er som såg Sommarpratarna på svt igårkväll hörde Mark Levengoods vackra allegori om livet. Han berättade att hans pappa hade fått för sig att det bästa sättet att lära barn att simma var att kasta dem i vattnet från bryggan. Så pappan hivade Mark och hans bror i vattnet och de sjönk som stenar. Mark Levengood berättar att han skämtsamt brukar säga ”vi tillbringade halva somrarna på havets botten och försökte hitta till en strand”.

 

I programmet berättar Mark Levengood (som tror på Gud) om hur detta utvecklade sig till en livsfilosofi för honom.

 

" ... att gå på havets botten och inte veta någonting och inte kunna se klart framför sig. Tankarna bara kommer mot en och man måste förhålla sig till dem fort. Man ser aldrig det vackra havet man befinner sig i, utan bara en massa vatten och tång. Jag tror på Gud, och att en dag kommer jag att hitta stranden. Där väntar Gud på mig med en stor handduk och gnuggar mig torr och varm och säger: det var väl inte så farligt?

Då ska jag svara: jo, det var ganska farligt, men det var också väldigt roligt."

 

Jag är ett stort fan av metaforer och allegorier - det berör mig på något vis. Ni som har läst Flyga drake och andra verk av den afghanske författaren Khaled Hosseini vet att han använder metaforer flitigt. Jag har läst lite persisk poesi (översatt till engelska) och förstått att det är många metaforer i persiskan, även i vardagligt tal. Jag jobbade en kortis för en persisk man (som är en mycket god väns pappa). Då sade han någonting som jag aldrig glömmer. Jag stapplade hur många filmfodral som helst på varandra och omfamnade dem och försökte bära ut dem till hyllorna. Då tittade han på mig och sa:

 

- Ececilia, du kan inte bära två meloner i en hand, sade han mjukt.

 

Bilden är så himla talande. Det är någonting med metaforer som gör att budskap går rakt in i mitt förstånd. Sedan dess har jag faktiskt slutat upp med att försöka bära för mycket och misslyckas.

 

Jag lyssnade på Kulturradion idag. They lost me at hello. Först diskuterade de om Tomas Tranströmers (nobelprsitagare i litteratur) poesi innehöll för mycket metaforer. Då tyckte Aase Berg att hans poesi var att likna vid kitsch. Då inflikade någon av männen att kitsch har en negativ klang, men det höll Aase Berg inte alls med om.

Det är jättefint att de har åsikter, men man kan inte bara kidnappa ett ord som kitsch, sätta det som etikett på en poets verk och sedan säga att det är något positivt. I sådana fall sätter jag etiketten pretentiös på Aase Berg och sedan tycker jag att det är konstigt att det uppfattas som negativ kritik. Kitsch betyder dålig smak, överdådig skit. Ingenting annat.

 

Jag tror att hon bara odlar sin egen kål, att hon kanske är känner konkurrens från sin poesikollega, och känner ett behov av att dra Tranströmer i smutsen, för att hennes egen poesi ska framstå som bättre?

 

Nej, MER stilfigurer i språket, säger jag. Var inte rädda för att det ska framstå som onödiga utsmyckningar. Jag tycker att det är vackert och att det definitivt hör hemma i alla sammanhang.

Ni fattar ordvitsen.. Ni kanske inte tror era ögon, alla ni Oslo-svenskar som går och köper 33 cl julmust på Deli di Luca för en tjuga eller något, men det är i allra högsta grad verkligt. Så här är det ljuva livet i Sverige:



Visst, att jag saknar ribben, sydtyroleple-juicen och söndagsmarknaden på Grunerlökka, men det är inte svårt att glömma när man i Sverige kan köpa den här:


Alltså inte mig, utan glöggen.


..och den här:



Nu kanske ni undrar vad man ska med pomeransskal till. Eller så vet ni precis. Förra december sprang vi, jag och min sambo runt i hela Oslo för att hitta just pomeransskal.
I den första affären:
- Ja, ni är inte de första svenskarna som kommer hit och frågar. Vi har det dessvärre inte, men jag har hört att det ska finnas på ... , säger butiksbiträdet.
Vi söker vidare. Livsmedelsaffärer, apotek, små prylbutiker.. Spåren blir hetare och hetare. Till slut är vi framme vid Karl Johans gate och går in i en liten delikatess-turistfälla.
- Vi har varit överallt och sökt efter pomeransskal. Ni råkar inte möjligtvis ha det? frågar helt desperata.
- Det har vi, säger biträder glatt. Hon studsar iväg och hämtar en påse.
Vi kollar misstänksamt på den.
- Är det här pomeransskal? undrar vi.
- Ja, det är det, säger hon sådär godmodigt norskt.

Jag som borde ha lärt mig att det råder grav språkförbistring mellan norska och svenska när det kommer till mat (efter några förväxlingar med spiskummin och spisskarve bland mycket annat), blev jätteglad och köpte den här påsen med några gram "pomeransskal" alldeles för dyrt.

Jag kom hem med syltad apelsin. Glöggen blev besk.

Till slut blev det faktiskt väldigt bra. I alla fall när min sambo ingrep och tillagade en riktigt god och mustig glögg åt oss. Den är helt alkoholfri - jag var ju gravid - och helt underbar. Den var gjord på alla glöggkryddor: kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, apelsin (men det skulle ha varit pomerans), farinsocker (alltså brunsocker på norska) och sydtyroleplejuice. Det är bara att krydda och sockra så mycket du gillar. Ha de hela kryddorna i en sil eller en liten påse, så att det inte blir grumligt. Det är så sjukt gott! Det ni, alla i Oslo, gör den så får ni garanterat en god jul. Men om ni använder apelsin, så ta upp skalet fort. Annars blir det bara beskt. Men själva köttet kan man krydda med ordentligt.

Jag älskar att titta på julkalendern. Ingen är gladare än jag att det har kommit en andra säsong av den norska kalendern Nissene på låven, eller Tomtar på loftet, som den heter på svenska. I år heter ju julkalendern Expedition: julklapp (med svenske komikern Björn Gustafsson, för er som missat det). Titta på första avsnittet här: Expedition: julklapp del ett

Ett litet tips! För er svenskar som inte har förkovrat er i norska komiker bör titta på Uti vår hage (med Atle Antonssen, han som spelar Bent i Nissene på låven) och Espen Eckbo (som är helt genialisk i Get ready to be boyzvoiced). Båda två är med i Expedition: julklapp.

Här kommer listan på mina favoritkalendrar (jag har valt ut min favoritavsnitt):


Nummer tre på min lista är:

Nummer två:

Det finns bara en nummer ett för mig och det är givetvis Sunes jul. Kolla här: