ceciliagothenorlin

Det är härligt att vara norrlänning. Särskilt när det är riktigt kallt. Då kan man sträcka lite extra på sig och minnas när det var riktigt kallt.
- Nu är det kallt! utropar någon i Norrköping.
- Fju, bakåtvisslar jag på bästa norrländska, och fortsätter:
- Hade det inte varit för fukten hade de här ynka minusgraderna knappt känts. När det är trettio minus och torrt ute så fryser man märkligt nog inte alls lika mycket, resonerar jag vant, som om jag vore den första som någonsin har sagt det. Och som om jag vore Robinson-Kent, vilket jag absolut inte är. Jag är en riktig stadsunge från Ersboda som aldrig klädde mig ordentligt om vintrarna (om inte buffaloskor och dubbla Marwinbyxor från JC räknas).

Men när jag är i Norrköping känner jag att det är min plikt att vara norrländsk och kyltålig. Därför skyller jag på fukten när jag fryser.
- Ja, oj, där uppe blir det väl riktigt kallt? svarar den andre halvintresserad.
- Jodu, svarar jag malligt.
- Ögonfransarna fryser till is, och utanför krogen samlas folk i små pingvinliknande flockar när de röker utanför krogen, fortsätter jag mycket engagerat och ignorerar alla signaler om att detta skulle vara tråkigt bajsprat.
- Oj, det var värst, svarar random-personen.

Det där med ögonfransarna är sant, om man har massor med mascara och andas mycket när det är riktigt kallt. Men det där med pingvinflocken som röker, har jag helt ärligt bara varit med om en gång. Det var utanför Rex en annandagjul för ett par år sedan (när jag fortfarande rökte - usch). Det var så svinigt kallt att alla vi som gick ut för att röka närmade oss varandra, trots att vi inte kände varandra. Till slut stod vi, ett helt gäng, i en cirkel, och turades om att stå i mitten. Armar mötte armar, så att cirkeln var tät. Det var ett spännande fenomen, men knappast någonting som gör till vardags.

Anledningen till att jag skriver det här, är att jag vill att alla som bor i Norrland ska veta att jag synar ert skryt. Mig impar ni inte på. Pappa försökte i telefonen.
- Jaha, hur har ni det med kylan då? frågade han
- Jo, nu är det väl okej, när man har vant sig, svarade jag. (Det här var när det kom en köldknäpp över hela Sverige för några veckor sedan).
- Ja, här är det ju bara 15 minus nu, så att det känns ju helt okej, säger han, som om han vore en Ola Skinnarmo.
- Oj! Utropar jag, formmässigt, som man ska när folk skryter om hur varmt de tycker att det är när det är svinigt kallt.
Men nu vet ni, mig lurar ni inte. Ni huttrar och fryser skinkorna av er vid fem minus. Erkänn!

Den fantasieggande matbloggen



Gud så gott det kan bli när man bara har skåpmat att tillgå. Det habrovinklas och grejas och vips så har man min egen patentmacka! Det är då göttigt.

Okej, vi var mitt i en flytt (till en minipluttlägenhet) för en tremånadersrenovering av vår vanliga lägenhet. Jag och Jonki-master skulle äta lunch. Det mesta var nedpackat - kastruller, bestick.. Men vi hade kvar maten i kylen.

Jag funderade.. I kylen fanns kokt potatis (vi gör alltid för mycket så att man kan göra spansk omelett till frukost), och jag tänkte: jag gör knäckemackor med skivad potatis på - klassiskt! Sedan upptäckte jag att alla kryddor inklusive saltet var nedpackat, så jag var tvungen att komma på något annat.

Ost fanns det ju. Men det var inte alls det jag var sugen på. Fast ändå lite, en ostskiva är man alltid sugen på, om man bara tittar på den tillräckligt länge.

Så jag bygger vidare. Nu har vi sportknäcke, smör, potatis och ost.

Sedan kommer jag på att paté med cumberlandsås är rågott. Så jag tar leverpastej och vinbärssylt (hemmagjord och syrlig) och lägger på toppen av mackan. Som ett experiment.


- Det här är början på något stort, säger Cecilia Göthe Norlin, mackproffs och fotograf.

Det blev ju förstås sjukt gott. Det ser inte gott ut, men det tänkte jag åtgärda med färsk timjan till nästa gång. Färska örter på fula rätter är som att sätta hatt med tät flor på Charlott Perelli - works like a charm! Hon är ju sjukt tajt för sin ålder, men ansiktet vill inte riktigt - trots envisa försök. (Hon var faktiskt mycket söt innan hon blev sådär plastig. Som Pamela Andersson eller Nicole Kidman som också är mycket vackra i grunden.) Det här hörde ju inte till. Skit samma. På med timjan bara så kör vi!

Ibland går saker av bara farten. Häromdagen var vi, jag och min lilla pluttiga familj, effektiva. Vi handlade, hämtade och lämnade svärmor och när vi parkerade bilen utanför vår lägenhet så lät det såhär:
- Skit i vanten (Jonathans fingervante), den ligger kvar - jag är så kissnödig så att jag dör, säger jag och hoppar ur bilen.
- Jag med! Men gå före du, så kan jag ta in allting, säger Christoffer.
- Nej, jag har koll på det här. Vi tar in allting tillsammans så kan du springa in före mig, du som är snabb, säger jag.
- Jaha, men du kan gå före mig, bara du inte ska bajsa i hundra år, säger Christoffer
- Nej, jag är inte bajsnödig, eller ska du bajsa? Vad sade du? säger jag. Samtidigt ser jag att en kille i 20-årsåldern har gått längs med cykelvägen och tittar på oss. Vi var så upptagna med en bebis på armen och en matkasse hängandes från den andra, med en vagn som skulle vecklas ut, ytterkläder och nycklar att vi inte tänkte på att någon kunde gå förbi och höra oss. Att inte hela världen är vårt vardagsrum.

Jag lovar att han tänkte, precis som jag för några år sedan: Jag dör hellre än att bli en sån där småbarnsförälder.
Då hade jag ingen aning om hur livet skulle skaka om mig i grunden, och pigga upp den där slumrande människan som bara väcktes av någon tillfällig kick här och var. Jag hade inte en aning om hur stor kärleken skulle växa sig i mitt bröst, och hur världen plötsligt skulle skifta från dunkel till klar och vilken grym allians det är, att skaffa en egen familj.

Jag har ägnat förmiddagen åt att lyssna på delar av partiledardebatten. Det slog mig att partiledarna har exakt samma dynamik och syskonroller som vilken familjekonstellation som helst. Lyssna på det här:

Mamma Maud Olofsson har just åkt till Gran Canaria för att dricka vin med "tjejerna"  (hennes hundraåriga väninnor som går igenom samma permanenta ålderskris). Anledningen är att pappa Håkan Juholt har träffat en annan, och det är inte vem som helst. Nej, det är den humoristiske sköningen Göran Hägglund som har fått Juholts hjärta att bulta hårt i bröstet, och fått kärlekspinnen att pirra, och som slutligen fick honom att lämna Maud Olofsson. Ungarna är lika sura som vanligt, kanske lite mer upprörda. Särskilt den yngste av dem agerar ut ilskan. Han hade inte så mycket fantasi, så han skyller det på invandringen. "Djävla invandrare" suckar lille Jimmy när mamma Maud Olofsson ringer hem och kvittrar att hon "blir SÅÅ uppvaktad här borta."

Vid middagsbordet uppstår en diskussion. Pappa Juholt, som vet bäst, och inte gillar att upprepa sig, berättar Ö V E R T Y D L I G T om hur det var på hans tid i skolan - på den tiden man inte kunde sälja skolor på Blocket. Stridspitten, äldstebrorsan Jan Björklund, reagerar direkt och häver ur sig samma gamla klagovisa:
- Vi ingår en militär allians med USA och skickar in arbetarklassen, som inte klarar av skolan, i tjänstgöringen. Då slipper vi ta ansvar för skiten.

Storasyster Annie Lööf tittar upp från senaste numret av Gröna traktorn, hennes favvotidning med en upplaga på 50 exemplar.
- Men skola schmola, vem bryr sig? Jag undrar när däckkedjor ska bli momsfria så att man har råd att dra ut och sladda lite med vrålåket utan att bli ruinerad.

Alla suckar och undrar hur hon fick den där hårfärgen anyways.

Sladdisarna ägnar inte de andra någon uppmärksamhet. De sitter och twittrar i någon sorts tvillingsymbios. Åsa Romson nickar åt tvillingen Gustav Fridolin. Han säger näsvist någonting med massa skorrande "rrr" och tjatar om Hässleholm och Åsa nickar ivrigt.

Mammas nya kille Jonas Sjöstedt, kommer förbi. Alla tittar upp, ingen hälsar.
- Jag ska hämta Mauds glöggset, säger han.
Nu reser sig Gustav, som har synat Jonas ödmjuka fasad. Han vet att det bara är en chimär, och att Jonas tänker använda sig av den för att rumstera om ordentligt.
- Det är mitt! tjuter Gustav och springer in på sitt rum.
Åsa ställer sig upp och blänger på Jonas,
- Det är faktiskt Gustavs, säger hon. Sedan följer hon demonstrativt efter, in på rummet.

Hägglund hejar glatt på Jonas, de är ju båda outsiders.

- Goddagens gräsänklingen! hojtar Hägglund klämkäckt.
- Ja, nu är det ju inte dag,  utan kväll, så jag säger god kväll, rättar Sjöstedt mycket sakligt.

Nu reagerar äldstebrorsan Fredrik Reinfeldt.
- Ni har båda fel. Kväll är i etymologisk mening liktydig med ordet afton. Och afton, mina vänner, kan inte användas oförsiktigt. Det finns flera faktorer som spelar in i detta resonemang. Det går inte att särskilja den ena faktorn från den andre, och ensidigt peka ut en syndabock. Nej, detta måste vi varsamt diskutera, säger han.

Eftersom alla vet att storebror Fredrik Reinfeldt är gjord av teflon så orkar de inte bemöta detta. Och förresten fattade de inte vad han sade - och ännu en diskussion har förlöpt - utan att någon har ändrat uppfattning om någonting, vid middagsbordet hos familjen Riksdagen.

Jag klippte luggen i dag. Då kom en signal om att jag har blivit lite äldre. Jag klippte inte av mig ögonfransarna, som jag råkade göra på den gamla goda tiden. Jag råkade klippa mig i skinnet på ögonlocket. Det har blivit lösare, det är liksom inte samma spänst som förr. Så om saxen råkar fånga in skinn så klipps det helt enkelt av.

Jag ser mig själv som en motståndare till åldersfixering. Jag hävdar att det är fint med kråkfötter, sådana där fina skrattrynkor vid sidan av ögonen, att det är vackert med märken från förlossningar och andra händelser som format ditt liv och den du är.

Förutom de rent fysiska ålderstecknen finns ju de mentala ålderstecknen. De flesta är ganska coola. Erfarenhet är ju hett. Men det finns också sådana där saker som inte är så sexiga. Typ att man slutar bry sig om kroppens integritet. Förut var jag sjukt noggrann med att privata delar inte skulle framhävas hur som helst. Men efter en graviditet och förlossning så har kroppen blivit allmängods. Jag har ju blivit tittad på överallt! Hur som helst och överallt.

Om jag har värsta feting-cameltoe-grejen going on när jag tränar så bryr jag min inte heller. Det är viktigare att tänka på tekniken och slutföra uppgiften. Snart kommer jag väl att vara som de där kvinnorna, som helt ogenerat, fläker ut sig i bastun på badhuset, med ett underliv som skulle kunna sluka dig hel.

Förut var ju kläderna, håret, tuttarna och allt annat essentiellt när man vistades i närheten av andra människor. Nu är jag nöjd mest hela tiden och tycker att min kropp är fantastisk som kunde föda en sån fin pojke, så nu finns det ingenting som kan psyka mig. Tror jag.

En vän till mig, som är lika gammal som jag är, men någon sorts hybrid mellan en människa och persika, tyckte att jag skulle prova hennes ögonkräm. Jag provade den motvilligt och sade att hon inte skulle sälja på mig sån där skit. (Hon säljer skönhetsprodukter som en liten bisyssla). Jag menar, hon ser ju fan ut som en persika som dryper av söt nektar, och vem vet? Det kanske är krämerna? Iofs tror jag inte det. Hon har alltid sett oförskämt fräsch ut. Jag var i alla fall livrädd att min hud skulle stramas åt så att jag skulle bli tvungen att krypa till korset och köpa den. Jag vet inte om jag hade kunnat motstå. Men nu gjorde det ingen skillnad i huvudtaget. Tack och lov (förlåt om jag förstör din business, kompis!). Så alla ni där ute med botox, fillers, rynkcremer, silikon, brun-utan-sol och allt annat: fresta mig inte! Jag vill duga som jag är, eller rättare sagt: jag duger som jag är.  Jag kan färga håret, sminka mig och raka benen (ibland i alla fall), men där går min gräns.

Sträck på er alla gamlingar därute! Ni är vackra! Passa bara ögonlocken så att ni inte klämmer dem i dörren, eller råkar klämma något annat sladder i någon kökslucka eller så.

Jonathan fick en hel outfit av morbror Jonny och hans brutta Alex


Mamma blev oemotståndligt förtjust


Morfar blev lika förtjust


Morbror blev också förtjust (ser ni likheten?)


..och nu står alla i kö för att få en plonke-puss

Jag lyssnade på Leif GW Persson i P1:s program Vinterpratarna i går. Han ägnade sig, bland annat åt att analysera barnet i sig, och jag hängde upp mig på en del saker han sade. Som en människa i ett nyblivet föräldraskap gör jag mig sakta men säkert redo att möta alla mina rädslor här livet. Det är en transformation på ett djupt känslomässigt plan, och varenda rädsla är förknippad med människor som jag håller kära.

Det går inte att vältra sig i det faktum att barn blir fattigare, att klyftorna blir större i världens ledande välfärdsland Sverige, att ungdomar skuldsätts i allt högre grad – att alla sociala stigman ökar. Det finns bara en sak att göra. Det är inte att sitta ensam och skriva och att försöka påverka andra att göra något, det är inte att skåla för eländet och i berusningen dansa bort alla bekymmer, det är inte att håna de lyckliga människorna och säga att de lever i en låtsastillvaro. Den enda saken varje människa kan göra är att först och främst se till att vara lycklig så många stunder som möjligt. Sedan kan man omvandla dessa känslor till generositet gentemot sina medmänniskor, närstående såväl som främlingar. Alla människor som skänker tid, omtanke, kärlek, förståelse och ekonomiskt stöd till andra vet ju hur bra det känns. Det påminner en också om att ta vara på sig själv: äta gott, ta hand om kroppen, dricka måttligt, njuta, vila och känna sina verkliga känslor.

Leif GW Persson är full av djupsinnigheter, och han uttrycker sig väl. Jag gillar honom per automatik. Men jag känner mig provocerad av att han tar för givet att han sitter inne med en sanning, eller en djupare insikt om hur det egentligen är ställt med världen. Han borde ha slutat som kriminolog och blivit barnmorska, sommelier eller förskolefröken. Alla föds, lever och dör, det vet vi ju.

Det är otroligt modigt att gå ur en osund livsstil och för första gången se med klara ögon på den förödelse man har orsakat sig själv och andra. Men det är också förvånande lätt att förlåta andra och sig själv, och det är förvånande skönt att låta de sanna känslorna komma fram. Jag tycker att Leif GW talar förnuftigt om att skaffa en sundare livsstil, men jag tycker att han missar målet litegrann. Han uttrycker en beundran för tuffhet, och det tror jag inte på.  Att bli en riktig mjukis är något jag önskar alla tuffingar där ute. Skinn på näsan är inget att ha. Förmågan att uttrycka vad man känner är så mycket bättre.

Jag ser framför mig hur Leif GW läser det här blogginlägget, skålar med ett glas champagne ikväll och lovar att 2012 ska bli det år han ska föra samman sin inre Ernst, sitt inre barn och den förhärdade kriminologen och bli en komplett och tidvis mycket närvarande och lycklig person.

Han slutar skriva deprimerande romaner, biografier och slutar medverka i programmet  ”Veckans brott”.

Tänk er en 20 kilo lättare Leif GW Persson, som är lätt solbränd, som kommer joggandes i spåret och tindrar med ögonen när han ser blänket i en vattendroppe på ett löv. Han stannar och drar fingrarna genom sitt tjocka hår, lite hunkigt, och pustar ut. Sedan vänder han blicken in i kameran och säger med sängkammarröst: ”Lider du av övervikt, nedstämdhet, missbruk eller ensamhet? Anmäl dig till mitt program ’Du blir vad du gör!’” Sedan flirtar han med kameran och joggar vidare.

Det vill jag se!

Gott nytt år GW och alla andra!

Göttans godis! Jag hade tänkt att lägga mig så fort Nobels fredspristagare hade talat, men jag drogs med, fick gåshud av bara f*n. Ojoj. Tre fantastiska kvinnor mottog priset - liberianerna Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och jemenitiska Tawakkul Karman. Deras tal var mustiga, hjärtliga, stärkande och rörande. Den sistnämnde Tawakkul Karman fick hela publiken på Fredspriskonserten att skandera budskapet att införa internationellt medborgarskap. Wow!

Alla har ju hört uttrycket "roll with the punches", som betyder att hantera jobbiga händelser, eller att minimera obehaget i jobbiga situationer. Egentligen är det en boxningsteknik som innebär att man följer slagrörelsen för att minimera smällen, tror jag. Jag är ju inte boxare, däremot är jag mamma. Därför vill jag lansera ett nytt idiom:
Splitta på ägget. Lägg det på minnet och använd det nästa gång ni vill förmedla en bild av att minimera skadan.

Min älskade son vill väldigt gärna äta själv, och det är ju mysigt och gulligt. Han älskar ägg, och han älskar att klämma äggen så att det blir spritsljud i handen. Sedan när han är mätt så slänger han ned äggresterna på golvet. Jag är ju van vid att det är mat överallt hela tiden, men i morse var jag inte riktigt på hugget. Så jag går mot köksbordet och sätter fårskinnstofflan rätt på en ägghög och går, typ ned i splitt. På så vis undvek jag typ att bryta höften och kom undan med en lindrig sträckning i ljumsken. Tack yogan för all spänst och djupandning som är så otroligt praktiskt när man står i split klockan fem en lördagmorgon nedanför en superpigg plutt som just ska påbörja dagens äventyr.

Rekonstruktion av apelsindådet.

Min lilla pojke tog upp en apelsin full med nejlikor. Han sträckte fram den mot mig, la örat mot axeln och såg jättegullig ut. Då blev jag tvungen att pussa honom, och när jag gjorde det villle han mata mig med apelsinen men råkade trycka in apelsinen i ögat på mig så att en nejlika rispade mitt öga. Alltså, det är ingen fara. Jag har varit med om värre, men det är bara så otippat vad livet har att erbjuda ibland. När man handlar på en påse full med nejlikor på Willys tänker man inte "en av de här nejlokorna ska jag snart få inkörd i min pupill". Tur är väl det, då hade jag aldrig köpt dem, och då hade vi inte haft några fina julapelsiner hemma.

Jag kommer osökt att tänka på ett Oslo-svenskt exempel på detta. När man köper en kebab väntar man sig verkligen inte att det ska vara en massa majs i den, men det får man om man köper kebab i Oslo. Majs är jättegott, men när det är på fel ställe så vill jag inte ha det. Min bror berättade en jättekul grej för mig.
En svensk kille gick in på ett kebabhak i Oslo. Han var ny i Norge och hade inte så bra koll på norskan, MEN han hade koll på att de stoppar majs i kebaben - och det ville han inte ha.
- Vill du ha allt på? frågar matbiträdet.
- Ja, kun majs, säger svensken som tror att "kun" betyder "förutom". Men det är fel, det betyder "endast".
Biträdet tittar förvånat upp.
- Kun majs?
- Ja, svarar killen och käner sig välorienterad i det norska samhället. Har ju järnkoll på det här med majsen och språket och allt.
Biträdet börjar försiktigt hälla majs i kebaben.
- KUN majs, förtydligar svensken.
- Jaja, säger biträdet och slevar lite snabbare.
- KUN MAJS! ropar svensken.
Biträdet slevar snabbt och svetten börjar tränga fram i pannan.
- KUN MAJS! KUN MAJS! skriker svensken.
Biträdet slevar på som om hans liv hängde på det, tills kebaben är full med majs.
Jag vet inte om killen bara gillade läget och köpte kebaben ändå eller om han gick därifrån utan kebab eller om det löste sig tll slut.

Jag får ju lite rolig feedback när jag skriver bloggen. Apropå förra blogginlägget berättade min vän med en persisk pappa att han översatte stående uttryck från persiska till svenska väldigt ofta. När barnen ramlade och slog sig kunde han säga:
"Akta din stortå inte hamnar i ögat"
DET är någonting på fel ställe.

Eller en annan kompis, hon också med persisk bakgrund. Hennes mamma, som är supercharmig bjöd oss på "pitt i panna" när vi var i deras sommarhus. Det var jättegott! =)

För er som såg Sommarpratarna på svt igårkväll hörde Mark Levengoods vackra allegori om livet. Han berättade att hans pappa hade fått för sig att det bästa sättet att lära barn att simma var att kasta dem i vattnet från bryggan. Så pappan hivade Mark och hans bror i vattnet och de sjönk som stenar. Mark Levengood berättar att han skämtsamt brukar säga ”vi tillbringade halva somrarna på havets botten och försökte hitta till en strand”.

 

I programmet berättar Mark Levengood (som tror på Gud) om hur detta utvecklade sig till en livsfilosofi för honom.

 

" ... att gå på havets botten och inte veta någonting och inte kunna se klart framför sig. Tankarna bara kommer mot en och man måste förhålla sig till dem fort. Man ser aldrig det vackra havet man befinner sig i, utan bara en massa vatten och tång. Jag tror på Gud, och att en dag kommer jag att hitta stranden. Där väntar Gud på mig med en stor handduk och gnuggar mig torr och varm och säger: det var väl inte så farligt?

Då ska jag svara: jo, det var ganska farligt, men det var också väldigt roligt."

 

Jag är ett stort fan av metaforer och allegorier - det berör mig på något vis. Ni som har läst Flyga drake och andra verk av den afghanske författaren Khaled Hosseini vet att han använder metaforer flitigt. Jag har läst lite persisk poesi (översatt till engelska) och förstått att det är många metaforer i persiskan, även i vardagligt tal. Jag jobbade en kortis för en persisk man (som är en mycket god väns pappa). Då sade han någonting som jag aldrig glömmer. Jag stapplade hur många filmfodral som helst på varandra och omfamnade dem och försökte bära ut dem till hyllorna. Då tittade han på mig och sa:

 

- Ececilia, du kan inte bära två meloner i en hand, sade han mjukt.

 

Bilden är så himla talande. Det är någonting med metaforer som gör att budskap går rakt in i mitt förstånd. Sedan dess har jag faktiskt slutat upp med att försöka bära för mycket och misslyckas.

 

Jag lyssnade på Kulturradion idag. They lost me at hello. Först diskuterade de om Tomas Tranströmers (nobelprsitagare i litteratur) poesi innehöll för mycket metaforer. Då tyckte Aase Berg att hans poesi var att likna vid kitsch. Då inflikade någon av männen att kitsch har en negativ klang, men det höll Aase Berg inte alls med om.

Det är jättefint att de har åsikter, men man kan inte bara kidnappa ett ord som kitsch, sätta det som etikett på en poets verk och sedan säga att det är något positivt. I sådana fall sätter jag etiketten pretentiös på Aase Berg och sedan tycker jag att det är konstigt att det uppfattas som negativ kritik. Kitsch betyder dålig smak, överdådig skit. Ingenting annat.

 

Jag tror att hon bara odlar sin egen kål, att hon kanske är känner konkurrens från sin poesikollega, och känner ett behov av att dra Tranströmer i smutsen, för att hennes egen poesi ska framstå som bättre?

 

Nej, MER stilfigurer i språket, säger jag. Var inte rädda för att det ska framstå som onödiga utsmyckningar. Jag tycker att det är vackert och att det definitivt hör hemma i alla sammanhang.

Ni fattar ordvitsen.. Ni kanske inte tror era ögon, alla ni Oslo-svenskar som går och köper 33 cl julmust på Deli di Luca för en tjuga eller något, men det är i allra högsta grad verkligt. Så här är det ljuva livet i Sverige:



Visst, att jag saknar ribben, sydtyroleple-juicen och söndagsmarknaden på Grunerlökka, men det är inte svårt att glömma när man i Sverige kan köpa den här:


Alltså inte mig, utan glöggen.


..och den här:



Nu kanske ni undrar vad man ska med pomeransskal till. Eller så vet ni precis. Förra december sprang vi, jag och min sambo runt i hela Oslo för att hitta just pomeransskal.
I den första affären:
- Ja, ni är inte de första svenskarna som kommer hit och frågar. Vi har det dessvärre inte, men jag har hört att det ska finnas på ... , säger butiksbiträdet.
Vi söker vidare. Livsmedelsaffärer, apotek, små prylbutiker.. Spåren blir hetare och hetare. Till slut är vi framme vid Karl Johans gate och går in i en liten delikatess-turistfälla.
- Vi har varit överallt och sökt efter pomeransskal. Ni råkar inte möjligtvis ha det? frågar helt desperata.
- Det har vi, säger biträder glatt. Hon studsar iväg och hämtar en påse.
Vi kollar misstänksamt på den.
- Är det här pomeransskal? undrar vi.
- Ja, det är det, säger hon sådär godmodigt norskt.

Jag som borde ha lärt mig att det råder grav språkförbistring mellan norska och svenska när det kommer till mat (efter några förväxlingar med spiskummin och spisskarve bland mycket annat), blev jätteglad och köpte den här påsen med några gram "pomeransskal" alldeles för dyrt.

Jag kom hem med syltad apelsin. Glöggen blev besk.

Till slut blev det faktiskt väldigt bra. I alla fall när min sambo ingrep och tillagade en riktigt god och mustig glögg åt oss. Den är helt alkoholfri - jag var ju gravid - och helt underbar. Den var gjord på alla glöggkryddor: kanel, kardemumma, nejlika, ingefära, apelsin (men det skulle ha varit pomerans), farinsocker (alltså brunsocker på norska) och sydtyroleplejuice. Det är bara att krydda och sockra så mycket du gillar. Ha de hela kryddorna i en sil eller en liten påse, så att det inte blir grumligt. Det är så sjukt gott! Det ni, alla i Oslo, gör den så får ni garanterat en god jul. Men om ni använder apelsin, så ta upp skalet fort. Annars blir det bara beskt. Men själva köttet kan man krydda med ordentligt.

Jag älskar att titta på julkalendern. Ingen är gladare än jag att det har kommit en andra säsong av den norska kalendern Nissene på låven, eller Tomtar på loftet, som den heter på svenska. I år heter ju julkalendern Expedition: julklapp (med svenske komikern Björn Gustafsson, för er som missat det). Titta på första avsnittet här: Expedition: julklapp del ett

Ett litet tips! För er svenskar som inte har förkovrat er i norska komiker bör titta på Uti vår hage (med Atle Antonssen, han som spelar Bent i Nissene på låven) och Espen Eckbo (som är helt genialisk i Get ready to be boyzvoiced). Båda två är med i Expedition: julklapp.

Här kommer listan på mina favoritkalendrar (jag har valt ut min favoritavsnitt):


Nummer tre på min lista är:

Nummer två:

Det finns bara en nummer ett för mig och det är givetvis Sunes jul. Kolla här:

 

 

 

 

 

Jag heter ju Cecilia. Jag tror att det betyder kyrkomusikens beskyddare. Det är i alla fall vad det står på en kopp som jag fick för tusen år sedan. Jonathan, namnet som min son har fått, betyder Gud har givit. Det visste jag inte förrän alldeles nyss. Bibliska namn är ofta så himla fina, tycker jag.. Det spelar ingen roll om att jag är agnostiker, det är själva namnmelodin som spelar roll.

Det betyder ju också - tyvärr - att det finns namn med en hemsk dissonans. Ojoj, vad fel det kan bli. Det kanske inte är så moget att hänga upp sig på någons namn, men kom igen, Walburga. Vad är det för namn? På ett sätt är det strategiskt riktigt av Walburgas föräldrar att välja ett sådant namn. Ett: ingen kan möjligtvis glömma hennes cv, två: Walburgas namn kommer för alltid att överskugga alla hennes fadäser. Till exempel läste jag en artikel om henne alldeles nyss. Hon har fifflat med något, men jag minns inte ens vad hon har fifflat med. Det enda jag minns är Walburga. Läs själva här:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2625448/de-tog-ocksa-ut-hela-bidraget
tre: hon kommer för alltid att kunna överraska folk positivt. Jag garanterar alla som ska träffa en Walburga förväntar sig en korvig, glansig och märklig person med cheddardip i mungipan. I stället kommer.. Tada! Vadsomhelst, vemsomhelst, för allt är bättre än de associationer jag får med namnet.

Nej, usch. Nu tog jag i. Man kan säkert lära sig älska det namnet också.

Jobbiga rim
Jag hoppas att ingen med följande namn läser detta. Det finns några namn som ALLTID och ofelbart följs av ett eko, eller rim i mitt inre. Det är:
Gertud - stjärtludd
Elvis - pelvis
Anette - pimpinett

Det finns många, många fler. Men jag vågar inte skriva alla, för då börjar vi komma in på folk som jag känner. Jag bjuder på mig själv i stället.
Än idag, när jag hör hela mitt namn, Ida Cecilia Göthe Norlin, hör jag något som Linkan i högstadiet sade till mig: Slida Cecilia Sköte Norlin. Fyndigt.

Underliga kombos
I Norge har jag fått många konstiga blickar. Jag vet inte varför, men många har skrivit Cecilia-Göthe i förnamnsfältet på blanketter och Norlin i efternamn. När jag har förklarat hur det ligger till har de pustat ut och skrattat och sagt typ: "jag tänkte väl.." När jag har uppgett min storebrors namn, Johnny Göthe Norlin, har folk också lyft på ögonbrynen och skrivit Johnny-Göthe Norlin. Det tycker jag är ett kung-namn. Det är verkligen ett kåkfararnamn (fast jag tycker ju att Jonny är världens coolaste namn) kombinerat med ett högstatusnamn. Som Tiffany-Fredrika eller Kryztall-Majken eller något annat skoj, typ Benny-Carl. Fast Benny är inte lågststatus längre.. Men Carl-Kevin då.

Man kan ju tro att jag inte har någonting vettigt för mig när man läser den här bloggen. Men det har jag. Jag gör en massa viktiga saker - planerar, planerar och planerar de kommande månaderna, och samlar på mig uppslag och läser på om eget företagande. Skickar papper till höger och vänster och springer till näringslivsaktörer, försäkringskassan, nav, försäkringsbolag och gud, vet vad. Men, än så länge är det lite hemlighetsmakeri. Stay tuned. Nu har jag fått det sagt.

I dag var jag på försäkringskassan igen. Det har blivit en massa spring där, nu när man har barn och håller på och flyttar över uppgifter från ett annat land. På vägen hem styrde jag vagnen framför mig och härmade min lilla pojkes joller. Han gjorde något konstigt gurgelljud, eller något sorts zombiefilms-"grhahgr".
Jag härmade honom så gott jag kunde. Samtidigt passerade en kvinna oss på andra sidan vägen och hon tittade förvånat upp på mig och sade "hej".
Som vanligt när något oväntat inträffar gör jag precis det jag inte vill. Jag slog ned blicken, gick ännu snabbare och försökte härma honom ännu högre så att det skulle bli tydligt att jag pratade med min zombiebebis. Sedan slogs jag av impulsen att förklara för henne att jag inte hälsar sådär på folk, utan att jag helt enkelt småpratade med min unge. Så jag stannade och tvekade lite, vände mig om, och ser att hon vänder sig och tittar på mig. Då blir jag generad igen, vänder huvudet och går snabbt därifrån. Underlig stämning.

Jag har en anekdot från högstadiet som jag tänker på till och från. Jag och en killkompis möttes upp på valborgsmässoafton. Vi satt i närheten av den nedbrunna brasan på Ersboda i Umeå. Han ställde sig upp och gick närmare kolhögen som låg på den leriga gräsmattan. Plöstligt börjar han liksom river-dansa och ser lite galen ut där han står. Jag undrar vad som pågår egentligen..
- Det glöder! ropar han och dansar vidare.
Sedan, när hans skosulor har smält, ramlar han omkull i leran. Han ser ut som en krigsskadad statist i Full metal jacket. Vi skrattar en stund åt det inträffade och börjar röra oss uppför en backe mot Västra Ersboda. Vi undrar vad klockan är, och min kompis, som helt har glömt bort hur han ser ut, springer efter två tjejer som kommer cyklandes uppför backen.
- AAAAH! skriker de och försöker cykla ifrån honom uppför backen.
- Jag vill bara veta vad klockan är, skriker min kompis och viftar avvärjande med armarna och leran flyger omkring.
Jag skrattar så att jag halkar i leran, och ligger kvar där.
- AAAAH! skriker tjejerna som äntligen har tagit sig uppför krönet, och försvinner i gryningsljuset.

En till.. Den här utspelar sig också i högstadiet. Jag och en kompis sitter på balkongen utanför hennes rum. Jag sitter och kollar på mina hårtoppar, och tänker att jag borde klippa bort det värsta.
- Om du toppar mitt hår, så kan jag toppa dit, försöker jag deala med henne.
Hon tittar på mig. Hennes min och rörelsemönster är liksom hypnotiserande för att hon ser så dröjande ut. Hon släpper mig inte med blickan, glider ned från balkongräcket, går fram till mig och höjer handen på ett nästan sublimt sätt, tänk er Dr. Manhattan i filmen Watchmen.
Jag dras med i det här-jag-vet-inte-vad och ställer mig upp jag också. Hon lägger sin hand på mitt huvud. Och det konstiga är att jag gör samma sak. Jag lägger handen på hennes huvud, utan att fatta varför. Sedan står vi där och tittar på varandra tills min kompis bryter magin.
- Eeh, varför ska jag jag ta på ditt hår?
- TOPPA mitt hår, så kan jag TOPPA ditt, sade jag ju, säger jag och vi bryter ihop av skratt.

Kolla in det här. Blir aldrig tråkigt.
- Då får du sätta dig och chipsskålen, inleder Micke den här underliga påan.